Dalagården-Kristen Samverkan

Gudsmöten, Gemenskap, Rekreation

Dalagården-Kristen Samverkan (DKS) är en kristen organisation som samarbetar med samfundet Evangeliska Frikyrkan (EFK) och består av församlingar i Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland.

DKS äger Dalagården, en konferens- och lägergård, där många av arrangemangen äger rum.

Vi önskar att du alltid känner dig välkommen till Dalagården och att du ser gården som en rekreationsplats för dig och ditt sammanhang.

Vägbeskrivning

Från Falu Centrum

Åk Korsnäsvägen mot Gävle 1 km
Sväng vänster, skyltat Svärdsjö
Kör 2 mil
I byn Boda ta av höger, skyltat Dalagården
Åk 2 km
På höger sida ser ni Dalagården

Hela Dalagårdens verksamhet bygger på frivilliga gåvor och ideellt arbete.

Vill du ge en gåva, liten som stor, så gör du det genom att betala in den på Dalagårdens Bankgiro 470-4052.

Vill du månadsvis ge en gåva till Dalagården så kan du bli medlem i Dalagårdens Vänner. Det gör du genom att betala in en summa på bankgirot. Skriv DGV på inbetalningen.

OBS! Plusgirot som Dalagårdens Vänner använt tidigare är avslutat och det är alltså ovanstående bankgironummer som ska användas.

Är du företagare och vill stödja vår verksamhet så är du välkommen att höra av dej till oss. Ert företag kan få reklamplats på Dalagården, i Midsommarkonferensen och på denna hemsida.

Erik Westlings berättelse om Dalagårdens tillkommelse
Nedtecknat av Göran Carlsson 2008-07-16.
Reviderad av Pär Tegenfeldt 2011-04-14, 2013-06-26

I samband med Erik Westlings 80- årsdag uppvaktade Dalagården med blommor och inbjudan till en gratisvecka för honom och frun. Den förverkligades l5-16 juli-08. Vid detta tillfälle berättade Erik Westling följande om gårdens tillkomst.

Året var l939 och i fokus kom att stå dåvarande pastorn i Elim, Svärdsjö, Christian Eriksson, som var en i samhället betrodd man med skilda förtroendeuppdrag. Han kontaktades av två kvinnor mor och dotter Britta och Ida Palm. De var redo att överlämna sin egendom: mark, fastigheter och skog till dåvarande Örebromissionen. Dokumentet föreskrev att gården skulle vara ämnad för vila, gemenskap och rekreation. I första rummet var den tänkt för missionärer och senare också för ÖM:s tjänstefolk. Ofta fanns dessa hela månader på gården. De åtnjöt då en speciell favör av bästa bostad, eka och bemöttes efter ett speciellt regelverk. Enligt testamentet skulle helt klart Brasilien stå i fokus och då missionärerna och deras barn.
Så småningom blev gården tillgänglig för gäster och Erik Westling med fru tjänade på ½ tid som värdpar och fru Westling blev kokerska och de båda allt i allo med otaligt många kontakter, rika samtal, andakter, bönestunder, utflykter m.m. T.ex. så gjorde Westling ett år l3 ggr. Siljan runt, ibland med egen bil och stundom med Volkswagenbuss. Westling minns med särskild värme alla själavårdssamtal och förtroenden, som delgavs honom. Eriks ena halvtid på Dalafältet gällde de unga, läger o. dyl. Visst fanns stora behov hos dem, men nu mötte många äldre, som kunde känna sig uppgivna, slutkörda, trötta, ja, ibland misslyckade. Alla dessa samtal och givna förtroenden var väl så bra som många konferenser och stormöten. Erik lärde mycket från dessa kontakter hur viktigt det är att se, upptäcka och ta tid att lyssna på den enskilda människans berättelse, något vi alltför sällan gör. Vid paret Westlings sida fanns 2-3 unga flickor som svarade för service; praktiska omsorger och mycket av handräckning och städning. Gårdens betingelser var oerhört enkla med mängder att slitsamt arbete med vatten, slask o. dyl. Inga moderna toaletter var då befintliga. Inför detta flickornas storjobb visade Westling stor respekt och tacksamhet.

30 år efter att nämnda Eriksson fullföljt allt det som testamentet innehöll, kom något högintressant att inträffa. Erik Westling kontaktades av Christian Eriksson och delgavs sin framtidsvision för områdets användning. Han var då i 80 årsåldern och ville nu få Erik Westling att inför Gud lova att fullfölja i handling och omsorg det Eriksson önskade. Efter kort, kort betänketid gav Westling sitt svar och så började ett gigantiskt arbete på området. Här skulle plats beredas för ALLA människor. De skulle oavsett ålder och skilda betingelser få uppleva gemenskap, uppbyggelse och varm omsorg. Dalamissionens styrelse möttes och enades om att, som ett "tecken", till kommande sammanträde varje styrelseledamot skulle insamla medel. Om detta försök nådde fram till l00 tusen kronor, skulle bygget av gården realiseras. Det var ett stort, djärvt steg och allt detta var förenat med många, många bestyr. I förstone var det klent med Dalfolkets vilja och förståelse för satsningen. En man i Svärdsjöbygden (ej från vårt eget samfund) lovade att träda till och så kom projektet i gång. I förstone fanns ett motstånd att överge Sifferbo, men efter en tid av eftertanke förstod alla att Dalagården var i linje med Guds vilja. Grundplåten av pengar fanns och skog fanns att hämta virke från. Sågen i Hillersboda, som timrade stugor lovade att ställa upp.

Grunden murades och snart var huset på plats. Midsommarkonferens var planerad och nu återstod bara tre veckor innan densamma och mycket var ännu oklart med trossbottnar, golv m.m. En mindre positiv iakttagare hävdade bestämt: ”det går aldrig…”, men alla blev glatt överraskade då helgen kom. Spis och diskbänk fanns och måltiden bestod av skinka, legymsallad och potatis.

Folket kom och musikanter med dragspel, fioler och gitarrer kom på midsommaraftonen med roddbåtar, som var fyllda med grönska och blommor för midsommarstången. Hela skaran tågade med musik i täten upp på planen, där alla gladdes och trivdes med lekande, sjungande barn. Bygdens folk kunde inte nog prisa denna ordning av gemyt, glädje, nykterhet och kristen livsstil. Westling berättar med inlevelse om vilken entusiasm, som ruvade över stunden då första spadtaget togs med bl.a. paret Berg, Ludvika, Tore Casselbrant, Borlänge m.fl. Grävandet skedde på den nuvarande P-platsen, men huset byggdes ju på den plats som utsetts och befriats från sly och buskage i mängd.
”Tänk sedan” utbrister Westling med gripenhet, på alla läger och veckor som fullföljts och betytt så mycket för flera generationer. Tätt som oftast möter Erik människor, som med tacksamhet och glädje minns upplevelser av livsavgörande betydelse på Dalagården. När plattformen togs bort efter första årets veckor, då ju tältet stod kvar hela sommaren, växte det en mängd ytterst vackra blommor där. Det kom att stå fram som ett litet ”profetiskt tecken” om en fortsatt blomstrande verksamhet. Den verkligheten kan i dagens läge otaligt många människor betyga och berätta om.
Westling kallades till andra uppgifter och fick hela landet som sitt arbetsfält och småningom blev han en trogen ”bok-man” som under årtionden gjort våra förlag otaliga tjänster och många resor. Just nu är bokhandeln i Örebro i nya händer (”Min Bok”) och Erik gläds över två nya frejdiga män, som satsat friskt. Dem vill Erik i nuet stödja på allt sätt.

Vid ovan nämnda besök av Westlings fanns flera av efterträdarna, som tog vid efter honom, med: Märta Gunnarsson/Jagestig, Tord Berbres, Kjell Rodheim och Ammi Tegenfeldt. Många har arbetat efter Erik och har fått gå i beredda välsignade gärningar tid från tid. Alla vill vi betyga vår tacksamhet till och respekt för det jättearbete, som paret Westling gav i upptakten till denna gårds tillkomst och utveckling.